Skåp

Nu tänkte jag mig att jag skulle sätta mig och berätta någonting intressant här. Det här skulle bli ett ordentligt och fint inlägg som man både skrattar åt och som man tänker att "ja... på ett sätt har han faktiskt rätt där". Det är tanken. Eller var egentligen.

Min första tanke var att jag skulle berätta en fyllehistoria. Jag har gott om fyllehistorier och när jag skriver ner dem så blir de ganska roliga. När jag berättar dem blir de ganska tråkiga. Eller ja, jag har fruktansvärt kul, både när jag skriver och när jag berättar, men i berättandet så slinker jag alltid in på massa sidospår och tar med en mängd onödiga detaljer vilket gör att publiken ibland får en liten oengagerad sinnesstämning. I alla fall om kräken Maxi, Gustav och Klas är med då de, så fort jag börjar prata, avbryter mig. Egoistiska kräk. (Och jag försöker få in ordet assface här, men misslyckas. Nu kom det med i alla fall och det var det viktiga, då det är ett grymt ord.)

Jag kom för övrigt precis fram till att det inte bara är vid berättandet som jag tappar tråden, utan även när jag skriver, vilket ni kanske märkte nyss. Jag tror att jag har för roligt när jag berättar samt att jag har för mycket att berätta och därför kommer det mest ut en massa röra som det krävs en viss intelligens att hitta en historia i. Sug på den, medbloggarhoror.

Nu låter jag sur och agressiv, men det är mest för att jag kände för att vara det. Egentligen är jag på ganska ordentligt humör, då jag är uppe i Falun och hälsar på goda vänner. Men vafan, att vara glad har aldrig räddat liv så därför ska jag fan spy galla över allt och alla nu. Och fan vad jag har tappat tråden. Dock hittade jag en annan innan jag hann hitta den första och det betyder alltså inte att jag har tappat tråden utan att jag har hållt mig till samma, perfekta jävla snöre hela vägen. Typ.

Och påminn mig om att om jag någon gång skulle bli ståuppare så ska jag aldrig inleda ett skämt med "har ni tänkt på att...". Det är nämligen så fruktansvärt fult. Usch och fy.

Jag har återigen kommit in i en period där jag hatar facebook. Det kan väl mest bero på alla jävla kukhuvuden som hela tiden ska vara vän med dem fastän jag inte har en jävla aning om vilka det är. Vem fan är så dum i huvudet så att man säger att man är vän med någon vars vän man träffade på en festival någon gång? För det gör folk ju på facebook. Och alla jävla "jag gör skillnad"-grupper. "stoppa våldtäkter och galna österikare med källare! Gå med i den här totalt värdelösa gruppen som är skriven på sketen svengelska så gör vi skillnad!". I helvete att ni gör skillnad, dumma jävla idioter.

Min hund ligger brevid mig och drömmer så hon skakar värre än en brylépudding med parkinsson. Det är dock lite roligt.

Snö är för övrigt någonting totalt värdelöst. Fy fan så trött jag blev när jag upptäckte att ni efterblivna falubor fortfarande drar er med snö. Det är omodernt, opraktiskt och vidrigt. Tacka vetja de södra breddgraderna där det är konstant gråmulet och sån där trött temperatur som gör att om man har jacka så blir man varm och går man utan fryser man arslet av sig men vad man än gör så kan man alltid bryta av lite av ett finger och använda som isbit. Morgonsol borde också förbjudas.

Mänsklig idioti kan för övrigt också vara något av det roligaste som finns, men även katastrofalt frustrerande.

Exempel: Näthataren på 1000apor hittade för ett tag sedan en blogg som han började hata. Partykungen, som bloggägaren kallade sig, var en så rik människa att det inte fanns liknelser. Näthataren började spamma bloggen, Partykungen försökte hämnas. Han utlovade tusen kommentarer i Näthatarens blogg, men upptäckte sedan att man var tvungen att svara på ett litet mattetal varje gång man kommenterade. Talen handlar alltså om typ 4+5 och är bara spammskydd, och i det här fallet fungerade det faktiskt. Den stora ärkeidioten Partykungen lyckades alltså bara peta ner 300 kommentarer och då med anledningen att, enligt hans egen utsago, batterierna i hans miniräknare tog slut när han bara hade hunnit med drygt 300 kommentarer.

Det här gör mitt liv värt att leva samt att jag blir fly förbannad över att en människa som den här stora jävla idioten över huvud taget kan tänka sig att existera bland folk. Och han är ju inte ensam. De största dårarna hittar man på internet och nu snackar vi totala klappskaft. Jag blir så arg så jag tänker inte ens prata mer om det. Fy i helvete, det går inte att uttrycka i bara text hur trött jag blir på folk. Alltså, inte att folk håller på att dryga. Eller att de jävlas med varandra, eller jävlas med mig eller någonting. Snarare att de här mentala kalhyggena får för sig att lägga ut sig inför folk. Vill man, för allt framtid, utge sig för att vara ett jävla käppträ?

När man pratar om folk så vill jag bara lägga till en liten notis angående alla som skriver som kompletta nollor i sina bloggar och sen, när man antyder det, skylla på att de är dyslektiker. För det första, i helvete att ni är dyslektiker. Man är inte dyslektiker för att man är dum i huvudet. För det andra, om man nu är dyslektiker så varför i helvete skriva ut sina röviga texter på internet? Lär er skriva innan ni skriver inför folk. "Men man måste ju få träna" säger ni då, för att ni är politiskt korrekta fejor. Ja, självklart ska man träna på någonting som man inte kan men vill lära sig, men träna då, framför inte. Om jag kissar jävligt snett, så lär jag mig kissa rakt hemma, jag ställer mig inte i en pissoar, pissar ner alla andra och skyller på att jag har sned penis, för ungefär så jävla relevant är det att skylla sin inkompetens på dyslexi.

Nu är jag sur, en smula hungrig, lite röksugen och på ett perfekt humör för ett glas oboy. Skit ner er, kukskaft, så ses vi imorgon.

/Snabeldrake won dër Dopfeldick